Nu är det dags att skiva förlossningsberättelse innan jag glömt bort hur det var :)

Den 27 Maj började värkar som var av en helt annan grad av vad jag tidigare hade upplevt. Det krampade i magen, som mensvärk och det kändes som mina höfter skulle gå sönder. Jag sov ingenting för jag hade så ont i höfterna. Jag ringde förlossningen vid 04 tiden på morgonen men eftersom värkarna var så oregelbundna så skulle jag avvakta.

Den 28 Maj låg vi i sängen hela dagen och kollade på solsidan, jag hade så ont. Värkarna kom med 10, 20 och ibland 30 minuters mellanrum och höll i sig i ca. 1 minut. Jag frös och var så trött. Jag orkade inte ha så ont längre, ringde förlossningen och fick komma in. Livmodertappen hade bara utplånas 2 cm och jag var inte öppen nått. Jag börja storgråta för jag ville inte hem, jag ville inte ha mer ont, jag var sååå trött och jag var rädd för jag insåg att jag kommer ju ha ännu ondare sen för det har ju inte hänt nästan nått! Jag fick en tablett (minns inte vad den heter) men den avstannade värkarna och en morfinspruta i låret. Jag och älskling fick ett rum och jag sov som en kung.

Den 29 Maj vaknade vi vid 08 tiden och jag var helt skakig av morfinet. Vi blev serverade jättefina frukostbrickor och barnmorskorna var så söta, jag mådde mycket bättre. Jag hade inga värkar och fick åka hem. Jag skulle passa på att vila och äta.

Älskling åkte för att spela paintball och komma ut lite. Ringde han vid elva tiden, slemproppen gick. Hade precis kissat och skulle torka mig och kände hur tungt det blev på pappret! VAFAN? Frida hade förklarat hur slemproppen såg ut några dagar innan (som snor) och ja mycket riktigt :D.

Jag ringde förlossningen och berättade, men tydligen så var det ingen garanti på att förlossningen var nära. Jag hade fortfarande inga värkar och började ångra mig att jag tog den där tabletten som avstannade värkarna. Jag ville ju ha ut våran lilla tös. Fast samtidigt var det skönt att jag tog den, för jag behövde verkligen sova.

Klockan 14 började värkarna igen. Sakta blev dom värre och värre. Vi kollade först på solsidan i soffan. Andreas fick springa fram och tillbaka till micron för min vetekudde skulle vara skållhet, han serverade mat och dryck och fick hjälpa mig att byta sitt/liggställning typ var 5te minut för ingen var bekvämt. Vi fick sen lägga oss i sängen och fortsätta kolla på solsidan (var skönt att kolla på nått och försöka tänka på annat än värkarna). Jag ringde förlossningen igen, jag pallade inte mer, jag hade sååå ont!! Värkarna var fortfarande oregelbundna så de tyckte inte jag skulle komma in, men jag fick om jag ville. Jag samlade krafter och genomled ca 2 tim till hemma. Andreas fick ligga och trycka på mina höfter under varje värk. Jag frös så jag skaka men efter varje värk svettades jag som en gris. Jag skrek och grät, bönade och bad, Andreas hade fullt upp, värma vetekudde, öppna balkongen, bädda in mig i massa täcken, fläckta med ett xbox-fodral, hjälpa mig på toa var 20de minut, trycka på höfterna, sitta, stå, gå, ligga på höger sida, vänster sida, packa resten av sakerna i väskorna vi skulle ha med, ringa förlossningen och fråga vad han ska göra.

Klockan 22 orkade jag inte mer. Jag ringde förlossningen och grät/skrek "Jag vill komma nu!!", "men kom då" svarade en mjukröst. Andreas sprang och hämta bilen, körde in på gården och hjälpte mig ner.

klockan 23:50 kommer vi äntligen fram till Borås efter en hemsk bilresa. I början av färden fick andreas stanna vid varje värk och efter varje värk fick han sätta på ACn på max för jag var så jävla varm, efter en minut blev jag sur för jag frös. När vi var i Fristad trodde jag att jag skulle dö, så då var det bara "KÖÖÖÖÖR!!!" värkarna gjorde lika ont oavsett om vi stod still eller om bilen hoppade och skakade, spelade ingen roll längre.

Jag grät och kunde knappt gå när vi kommer in på förlossningen. Jag ber barnmorskan och få en sån där sovdos igen, jag ville inget hellre än att bli av med värkarna. Jag lägger mig på en säng och barnmorkan gör en undersökning. Livmodertappen är helt utplånad och jag var öppen 3 cm. Hon förklarade att nu är det på gång så nu skulle jag verkligen inte få någon sovdos. Jag blev asledsen, ville inte mer. Jag skulle nu ligga med bandet runt magen för att mäta värkar i en halvtimma. Älskling satt brevid och höll mig i handen. Han var glad för att det började hända saker. Jag grät mellan varje värk för jag var så rädd för nästa värk. Värkarna kom så tätt och jag bara skrek rakt ut. All träning med att andas var som bortblåst. Efter 10 minuter så kom en svinhård värk och det bara forsa ut vatten. De fick avbryta maskinen, ge mig en gåstol och ta in mig till ett förlossningsrum och ringa narkosläkaren.

Jag fick en EDA och efter 5 minuter så kände jag ingen smärta överhuvudtaget. Det var så underbart! Jag fick nyponsoppa och varmchoklad och älskling fick en sittpuff och massa kaffe. Vi låg och kollade på en skärm när jag hade värkar, jag kände ingenting.

Efter ryggbedövningen förklarade barnmorskan att jag kanske inte öppnades så fort och vi kanske får sätta in ett värkstimulerade dropp och så gjorde hon en undersökning. "HERREGUD du är öppen 5 cm redan, här behövs inget dropp!"

Sen tyckte jag allt gick så fort. Varje gång barnmorskan kom in så var hon chockad över att jag öppnades så fort. "Du är öppen 7! Det här gick snabbare än vad jag räknade med!". Sen kom hon in en sista gång innan hon gick av sitt pass, "Du är öppen 9 cm! din kurva går nästan lodrätt uppåt!". Hon slutar jobba 07:00.

07:30 kom två nya sköterskor in för att hälsa och undersöka. "Du är öppen 10 cm så det är bara att börja krysta i nästa värk :)" Jag var helt paff men glad, ääntligen ska vi få träffa våran lilla tööös!!

....sen kom värken och jag krysta..AAAAAAAAAAAAAAAJ! Det var inte så roligt längre..

Lustgasen och Andreas stackars hand var just nu mina bästa vänner. HERREJÄVLAR vad ont det gjorde. Jag förstod att det skulle göra ont, men så här ont? Nej det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag ville inte mer men alla fortsätte bara och ropa "Håll i, håll i, kom igen kom igen, lite till, kom igen". I panik bad jag Andreas om hjälp och fråga sköterskorna vafaaaan jag skulle göra det gör ju såå jävla oooont! Ingen hjälp fick jag. Efter varje värk tryckte jag lustgasmasken så hårt över munnen så jag var helt öm efteråt, för jag var så jävla rädd för nästa värk och den jävla smärtan den innebärde. Dom sa till mig att jag inte fick andas in så mycket gas för jag inte kommer att orka då, det sket jag i. När halva huvudet var ute så bad hon mig att krysta försiktigt och det gjorde så ont och var i princip omöjligt för man ville bara ta i och få det avklarat. Jag tryckte masken i ansiktet och bara skrek. Sekunden innan hon kom ut hade jag bestämt mig att jag skulle dö, jag skulle bara sluta andas för det gjorde så jävla ont! Fast jag dog inte. Kändes som hela jag gick i tusen bitar. Då sa det bara pluuufs och jag kände sprattel som kom ut, kändes som 10 armar och ben och sen kom bebisskriket och all smärta bara försvann. Hur är detta möjligt? Dom la upp den sötaste lilla varelsen jag någonsin sett på mitt bröst. Älsklingen grät och jag var i chock. Jag bara tittade och tittade på henne.

40 minuter i helvetet. 08:10 var den underbaraste stunden i mitt liv. Jag har blivit mamma <3